De tolv gudarnas planet

För länge sedan i en tid då människans existens ännu ej var påträffad kom en annan himlakropp att passera den plats vi idag kallar för jorden. Från denna okända planet steg tolv gudar ner. De såg hur deras planterade celler hade skapat nya former av liv både inom växt- och djurriket. Ännu var de inte nöjda. Deras celler hade genom evolution inte skapat något liv som var tillräckligt intelligent för att utveckla sig självt. Därför såg de ingen annan möjlighet än att radera ut det liv som vid den dåvarande tid levde på jorden och börja om från början.

Tusentals år senare kom de tillbaka för att se hur deras tvåbenta och upprättgående varelse betedde sig och hur den utvecklats. De var nöjda med vad de såg men de saknade även tålamodet att vänta. Den så kallade människan var någorlunda intelligent men saknade förmågan att lära sig nya saker genom andra och hade inget direkt medvetande om dess egna existens. Det var då de skapade något som vi idag i vardagligt tal kallar för själ. En energibaserad cell som fungerar på liknade sätt som alla andra celler och delar sig för att sen söka en ny människokropp att bosätta sig i. Detta skulle ge deras nya objekt en helt ny utvecklingsförmåga.

Med jämna mellanrum kom och lämnade oss de tolv gudarna och följde hela tiden vår progression. Ibland kom de bara att förbättra och ge oss en hjälpande hand. Svaret på varför människan tror att gudarna kommer från himlen beror enbart på att man inte kunde se längre än himlen och egentligen inte visste att världen var så mycket större. Nu dröjer det inte länge tills de är här och varje gång de tolv gudarnas planet passerat jorden har vår intelligenskurva stigit. Om de är nöjda med vad de ser vid nästa besök så kanske vi aldrig märker att de ens varit här. Om de däremot är missnöjda och känner sig svikna av oss kommer det resultera i att människan inte längre är värd att äga en planet som vi tillsammans sugit livet ur. Att radera ut oss vore den enda lösningen.

Instängd

Den tunga luften får mina lungor att vilja kollapsa och den enda igenkännbara doften kommer från mögel som växer längs väggarnas fuktiga tapeter. Kylan har börjat tränga in genom mina våta kläder men ändock känner jag inte i närhet en vilja av att ens fundera på att ge upp. Flera chanser till kommer att ges och en dag kommer jag här ifrån. Har man misslyckats en eller två gånger så säger det inget mer än att möjligheterna ökar och att ansträngningarna bör intensifieras. Jag vet inte hur det kommer att bli nästa gång men jag vet att jag kommer försöka igen. Vare sig ett misslyckande kommer ske eller inte. Ett misslyckande till skulle bara tynga ner mig till en början för att sedan stärka psyket ungefär som en drog som kräver att du ökar dosen för att känna samma effekt som tidigare. Inget hindrar mig för att komma härifrån. Det enda som påverkar något är tiden som väntar på att den skall vara inne.