När jag kom ner till parkeringshusets bottenvåning fick jag se något som både kändes verkligt och nervkittlande. Mannen som stod femtio meter bort hade just med hjälp av en stjärnskruvmejsel skördat två offer. En civil och en annan som var klädd i polisiär uniform. Hans blick tydde på att han var helt utan ånger. Snarare så visade hans leende på någon typ av nöjdhet och belåtenhet. Från att ha huvudet riktat nedåt höjde han det en aning och vred det i min riktning.
Pulsen i mig ökade och jag handlade på det sätt min hjärna rådde mig och började springa så fort jag bara kunde. Rädslan fick mig att panikartat fly in i ett fyra våningars lägenhetshus byggt av gammalt förfallet trä. Rummen var små och hade inte mer plats en för max fyra personer. Väl inne insåg jag att jag var vilse i den labyrintartade byggnaden. Hjärtat fortsatte pumpa alldeles för snabbt och stressen fick mig att inte kunna tänka klart. Var jag säker? Är han fortfarande efter mig? Vad händer om han hittar mig?
Det dröjde inte länge förrän jag fick svar på alla mina frågor. Bakom mig kände jag hans närvaro och han stod så nära att jag kunde höra hans tunga andning. När jag vände mig om för att se om det värsta var att vänta kände jag ett hugg i magen och när jag tittade neråt såg jag hur skruvmejseln var intryckt i magen intill skaftet. När han sen drog ut den kom mitt blod att rinna ut likt stora klumpar och det sista jag såg när jag gick ner på knä och till slut föll till marken var just hans leende av nöjdhet och belåtenhet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar